Du vet att det är svårt utan dig va?
Ibland går det inte alls. Vet inte vart jag ska ta vägen eller var jag ska gömma mig. Om jag fick en önskan så vore det att du skulle komma tillbaka, att du aldrig skulle ha lämnat mig. Efter din första ö så försökte jag föreställa mig hur det skulle vara utan dig, men det gick inte. Det går fortfarande inte, jag vet inte hur jag ska gå vidare. Vet inte hur jag ska göra något alls. Kanske håller jag på att tappa greppet igen? Men ja, det löser sig väl?

 
- Vet du varför jag tror så om dig fortfarande?

- Nä varför då?
- För att några andra säger att du gör det fortfarande.

Och när började vi lyssna på vad andra sa? När slutade vi fråga personen öga mot öga? När slutade vi lita på varandra?  
 
Jag har ingen aning om när du slutade med allt det där, men jag har inte slutat. Jag kan lyssna på vad andra har att säga, men för det så ändrar jag inte min uppfattning, för det går jag inte och tror att dom talar sanning. Vill jag veta någonting om någon, då frågar jag den personen det gäller. Vem orkar med att springa runt och hitta på grejer för att ändå i slutändan inte fått svar på det man egentligen undrade? Och ja lita på varandra, jag litade på dig men du kastade bort det. Jag tycker om dig, du är bra och har funnits där i så många år men kommer jag ringa dig om jag behöver hjälp? Eller om jag behöver prata av mig eller om vi ska ses över en cigg som vi gjort under alla dessa år? Nej det kommer jag inte. Du får tro precis vad du vill om mig. Tycker bara det är synd att du tror på något som är påhittat. Eller nej, jag är nog besviken för att du inte kom och frågade mig, för det är ju bara jag som vet. Det var ju mig det handlade om. Besviken för att jag hade högre tankar om dig. 

Nämen, det här börjar ju bli en vana... dom försvinner en efter en, sakta men säkert. Jag umgicks inte med dig varje dag, jag har inte träffat dig på 4 år men vi höll kontakten, vi pratatade om att du skulle komma hit och hälsa på mig, Så vi kunde springa runt och sjunga green green stuff som vi gjorde för 4 år sen. Kommer du ihåg när vi låg på golvet hemma hos mig och bara skrattade? Låg där och skrattade bara för att vi älskade livet helt enkelt. Det var kul, även om det bara var en sommar så hade vi kul, riktigt kul! Vila i frid gumman och ta hand om Felicia, Anna och Andreas!  

♥

Ja men jag kanske saknar dig lite?

Påväg att släppa in någon ny i mitt liv, tror det iallafall. Känns bra, tryggt och jävligt kul. Men det är mer än att bara släppa in någon, jag gör det inte ofta. Men när jag gör det så gör jag det föralltid. Men det innebär också att när jag släpper in någon så kan jag förlora den människan. Och det gör mig jävligt rädd. 

Kände mig rätt sådär jätte bra när jag vann över grabbarna!

Den älskade söndagen som ibland är full med ångest.

Jag är verkligen värdelös på att höra av mig till dom runt om mig. Jag som alltid tidigare var en jävel på det där att hålla kontakten... Jag har länge tänkt ringa min fostermamma och boka upp mig hemma hos dom. Men det har inte blivit.. Är mycket jag har tänkt göra länge men det blir aldrig av. Jag borde försöka packa upp mina flyttlådor men för det behöver jag köpa en byrå eller något så jag kan ha alla grejer i och för det behöver man pengar. Ja dom där jävla pengarna, alltid ett problem men jag gör ingenting utav det jag är alldeles för upptagen med att försöka bedöva. Har kommit på mig själv att jag gör nog det för att bedöva det som gör så jävla ont. Sysselsätta mig själv, göra vad som helst så länge jag trycker undan det onda. Jag tittar på mig själv och vet att jag har gått upp alldeles för mycket och att jag skulle må tiotusen gånger bättre om jag gick ner. MEN jag gör inget åt det, står bara där och tittar. Andra ser inte att jag är fucktup, att något stort saknas inom mig. För jag ler ju, jag skrattar ju. Och det är skönt att andra inte ser för jag orkar inte med en massa frågor. Orkar inte höra att det är länge sen nu. För det är inte länge sen för mig, det känns som om det vore igår varje dag jag vaknar upp. Andreas, jag saknar dig. 

Glad tjej!