Det är inte smärtfritt att vara frisk. Ibland tränger saknaden igenom, för ibland saknar jag det. Det var en del av mig, mitt liv. Någon som jag trodde höll upp mig när jag ramlade, någon som tröstade mig när jag var ledsen, någon som fick mig att skratta och må bra. Men egentligen så gjorde den inget utav det där, bara så som det kändes. Men det är över nu. För sex månader sen låg jag och fosterställning och grät för det tog så ont alltihopa. Det var inte lätt, värken var förjävlig, drömmarna gjorde mig livrädd, sömn fanns inte med på listan och saknaden var enorm. Saknaden är där fortfarande men dagarna emellan dom dagarna där jag saknar är fler, många fler, och det blir bara fler och fler dagar emellan dom gångerna. Det är skönt alltihop ändå. Min karl är stolt över mig och jag är faktiskt lite stolt över mig själv jag med. 

Tomt och konstigt

Jag har blundat och skrattat istället för att egentligen känna. Jag vill inte känna, orkar inte heller så jag har fortsatt som vanligt. Låtsas som att det är vanligt. Jag förstod det inte när samtalet kom och förstår det inte nu heller. Trots att din begravning var idag. Allt gjorde mig bara så arg idag. Blev arg på prästen och efter det stängde jag av. Stirrade på din kista och försökte förstå men det gick inte och det gör det fortfarande inte. Ta avsked, säga hejdå. Jag tog inget avsked, sa aldrig hejdå. Jag hatar att säga hejdå, använder det ordet så sällan jag kan. För ett hejdå innebär också att man saknar, man saknar den människan man sagt hejdå åt. Även om man ska ses snart igen så är den där saknaden så jobbig. Även om det var en syn jag aldrig vill se igen så inser jag nu att på något sätt så var det "bra" att få se A med slutna ögon. Jag fick se det med egna ögon. Det gjorde så ont men jag såg det och då är det så mycket svårare att förneka det. Men med dig Daniel, jag har inte sett dig. Jag kommer inte få se dig och när din brorson tittade på kistan och frågade tyst " Morbror, är du här inne? " Så förstod jag att han frågade för jag undrade precis samma sak. Var du verkligen i kistan? Och om du låg där i, varför? Jag förstår verkligen inte, känner mig bara himla trött. Helt slut faktiskt. Så kan du hjälpa mig att förstå?

Glöm inte att jag älskar dig Daniel.