Han är hemma! 
Så jäkla skönt att ha honom på hemmaplan igen. Jag mår bra, han får mig att må bra. Har saknat den vettiga människan. Det är precis som för några månader sen.. Jag, han och lilla hjärtat. Förhoppningsvis stannar han några dagar. Ah jag mår bra. Förjävla bra helt enkelt och häftigt som fan!

I've seen suicide, I knew people who took the wrong way.

So rest in peace to the people I knew, I know you can hear me.

I will be strong for all of us, do what they tell me that I can't do.

I'm gonna fight and never give up.

It's not for me, it's for all of us.

I see you when I see you, I love you. 

För några år sen, vet inte om det är två eller tre så träffade jag en vän. En vän för livet. Han förstår mig, han stöttar mig, han finns där vad det än är. Har inte träffat honom på alldeles för länge. Folk har tryckt i mig att han inte är min vän längre. Men det är han, kommer han alltid att vara. När jag hade det som svårast, när hela mitt liv blev knas så var han där. Han tog hand om mig, det var han som fanns där. Tack vare han så står jag upp fortfarande. Har pratat med honom i 1½ timme igår natt. Var alldeles för länge sen vi bara pratade men fan vad jag saknar honom. Han är så klok, så bra. Och det bästa av allt är att han tror på mig. Jag älskar honom och det vet han om. Och som han sa; Vi vet vad vi har, var vi har varandra. Och det vet jag men jag är väl bara rädd att förlora honom. Är ju inte allt för ovanligt att människor försvinner. 

Han har alltid funnits där - http://fridalk.bloggplatsen.se/2011/04/27/5213810-en-valdigt-klok-och-bra-van/

4 månader utan dig.

Först förnekade jag det och sen var jag arg, jag var så arg på dig (är det fortfarande). Och efter det blev jag rädd, rädd för hur fan jag skulle klara mig utan dig. Och ärligt talat så är det en tuff match varje dag att veta att det inte är med dig jag ska spendera min dag. Och skuld, skuldkänslor, kunde jag ha gjort något? Varför gjorde jag inget? Sen gick jag in i ett mörker, lyckades komma ur depressionen tror jag iaf. Och nu står jag här och ska försöka acceptera. Vet inte hur jag någonsin ska kunna acceptera att du inte är här, att du aldrig kommer att komma tillbaka. Spelar ingen roll hur mycket jag än önskar det för innerst inne så vet jag ju att du är där uppe bland dom andra som också försvann alldeles för tidigt. Men ändå så går det inte en enda dag utan att jag önskar att du vore här. 

Säger hejdå.

Flyger 80 mil, blir upphämtad. Hinner knappt komma hem innan jag drar iväg hem till E. Myser med grabbarna och Es mamma. Handlar och lagar käk med Es mamma. Spelar kubb om vem som ska diska efter maten. Vi förlorade. Men det gör ingenting. Hamnar på toppan, massa folk. Dansar lite lätt med galna M. Efterfest. Träffar nya människor. Går hem, drömmer lite och somnade typ 7 imorse! Underbart!

Det är mindre kul när den man trodde alltid skulle finnas där, den man trodde aldrig skulle vända en ryggen. Gör just det, vänder en ryggen. Det känns, men samtidigt så kanske det inte är något? Jag menar, bara för att man inte svarar i telefonen så betyder ju inte det något? Jag är ju så van vid att hon inte svarar, men det är någonting som inte är som det ska. Jag hatar att inte veta. Inte veta om jag har gjort fel, om jag sagt något fel eller om människan bara helt enkelt är less på mig. Eller om det har hänt något. Jag menar, tänk om det har hänt något? Skulle bara så gärna vilja veta varför. Hade gjort vad som helst bara för att få säga Hejdå. Eller få säga vi ses snart igen. Men nu blir det inte så och det suger. Men jag hoppas att hon vet att hon är det dyrbaraste jag har, att jag älskar henne vad som än händer. Och jag hoppas att hon fortfarande älskar mig också.