Jag små saknar er.

Fick ett mail i förrgår på facebook.

Vad ska man säga? 

Sitter och diskuterar med mig själv.

Bara för drygt 1½ vecka sen så gillade jag nästan det jag såg i spegeln. Men nu, nu vill jag kräkas över det jag ser... Det känns som att jag har gått upp MINST 5 kilo. Om inte 10.. men i själva verket har jag gått upp; 1,3 drygt. Det låter inte ALLS så mycket, inte jämfört med HUR jag känner mig. Jag känner mig riktigt stor, känns som att jag går och drar in magen nu och då för att jag är så stor. buhu tänker ni, här sitter hon och skriver ännu en inlägg och enbart klagar över sig själv och sitt liv.. Men nej, för en gångs skull så försöker jag få mig själv att inse att det faktiskt inte är HELA världen att jag gått upp 1,3.. Det är inte 10 kilo.. TACK GODE GUD FÖR DET! 

Jag vill ha någon som skriker på mig att ta mig ut på dom där promenaderna, för dom hjälpte faktiskt. Jag vill att någon säger åt mig att inte trycka i mig allt det där goda, som troligtvis har orsakat min viktuppgång. Men det blir väl lätt så, att man "tröst" äter när man saknar någon så det gör ont.. Jag antar det iaf.

-

- 

-

Jag gillar inte riktigt det här med att vara ensam. 

Du kunde somna på två sekunder, medans jag låg där på golvet och skrattade för mig själv. Timmarna gick och du sov så gott medans jag fortfarande låg på golvet och skrattade åt hela världen. 

Jag hoppas du sover lika gott nu som du gjorde då.

Den krypande känslan i kroppen kommer tillbaka på två sekunder. Det gör mig arg när en människa erbjuder mig något. Som den människan mycket väl vet om att jag skulle dö för. SÅ många gånger som jag gråtit över just det här, saknat och älskat. Jag hatar när människor vet men skiter fan i att det är en kamp varje dag. 

- 

 -

 -

Idiot!

   I'm weak for you, for you make me strong

I remember it like it was yesterday.

Du och jag påväg till småland i våran bil. 

Jag saknar dig!