6 månader har gått sen vi sa hejdå.

Det värsta hejdå i mitt liv. För vi var där tillsammans, bara du och jag som hade tiden att prata och skratta. Tiden att förlåta varandra innan du tog ditt sista andetag. Paniken som jag kände då fick mig att springa ut i korridoren, skrek efter någon som skulle rädda dig. Men jag visste nånstans att de inte fanns något att göra men jag ville bara inte att det skulle ta slut. Vi var fortfarande fortfarande där tillsammans men det var bara jag som andades nu. Jag ville ha mer tid med dig! Ledsen att vi inte spenderade mer tid tillsammans. Men så sjukt tacksam all tid vi spenderade med varandra. Alla timmar på de där "skithuset", du ville bara få vara hemma. Men du förstod inte alltid att det inte gick, du var för sjuk. Jag vet att du ville de här men jag ville inte förlora dig så tidigt pappa. Jag ville bara få chansen att skapa ännu fler galna minnen med dig!

Trodde dock aldrig det skulle bli så här efter din bortgång. Trodde aldrig att pengar någonsin skulle betyda något i ett sånt här läge. Men för somliga gör det tydligen det och det rev isär något fint. Hemskt att det blir så när allt verkligen bara borde handla om tacksamhet. 

Du var inte sån och det är jag så glad för.

Jag saknar dig väldigt mycket!