Jag hatar det här.

Det är tredje gången jag vaknar till på mindre än en timme.

Ligger i fosterställning och vågar knappt öppna ögonen, det är alldeles för verkligt. Men till slut öppnar jag dom, kryper under täcket med mobilen och bläddrar igenom den för att se om det finns någon jag kan ringa, någon jag kan spring hem till så jag slipper sova ensam, slipper vara rädd. Men jag vill inte störa, vill inte väcka folk. Det är ju bara en dröm i deras ögon. Men dom vet inte att det skär i hela bröstet, att de är svårt att andas eller att jag är livrädd för att somna om. Det är ju det här medicinen ska hjälpa till med. Att få dom att försvinna eller åtminstone bli lugnare. Men den turen hade jag inte idag helt enkelt. Det jobbiga är väl att det spelar ingen roll hur många knivar jag har vid sängen för att jag möjligtvis ska kunna försvara mig, För när jag väl somnar om så har jag ingen kontroll. Jag kan inte trycka undan eller styra det jag tänker på när jag sover.