Älskade du.
Det har varit en evighet du har varit borta, dagarna har varit så långa en del dagar. Oändliga. Jag har så många gånger bett att du ska komma tillbaka, att allt det här bara var en mardröm. Men en del av mig som tidigare inte har förstått alls, har sakta börjat förstå att det spelar ingen roll hur många gånger jag önskar, du är med mig, men inte fysiskt. Jag har haft så fullt upp idag, så mycket saker att tänka på att det aldrig ens slog mig tanken att det var den här dagen. Den dagen om året då jag brukar känna mig extra tom. Men inte idag, fullt upp. Distraherad, bortkopplad. Så loggade jag in på Facebook. Och nu sitter jag här med den känslan igen och skäms för att jag hade glömt i all stress. Hur kunde jag glömma? 4år. Men samtidigt intalar jag mig själv att du vet precis som jag att jag aldrig kommer kunna glömma dig. Du har satt spår i mig som aldrig går bort. Minnena, glädjen, kärleken till och med kaoset. Allt med dig var bra så länge jag bara var med dig. Du fyllde mitt liv med glädje och kärlek och jag kunde alltid lita på dig. Jag saknar dig varje dag, jag försöker bara leva igen innan jag förlorar allt som finns kvar. Jag älskar dig Emma föralltid och förevigt!