Den älskade söndagen som ibland är full med ångest.

Jag är verkligen värdelös på att höra av mig till dom runt om mig. Jag som alltid tidigare var en jävel på det där att hålla kontakten... Jag har länge tänkt ringa min fostermamma och boka upp mig hemma hos dom. Men det har inte blivit.. Är mycket jag har tänkt göra länge men det blir aldrig av. Jag borde försöka packa upp mina flyttlådor men för det behöver jag köpa en byrå eller något så jag kan ha alla grejer i och för det behöver man pengar. Ja dom där jävla pengarna, alltid ett problem men jag gör ingenting utav det jag är alldeles för upptagen med att försöka bedöva. Har kommit på mig själv att jag gör nog det för att bedöva det som gör så jävla ont. Sysselsätta mig själv, göra vad som helst så länge jag trycker undan det onda. Jag tittar på mig själv och vet att jag har gått upp alldeles för mycket och att jag skulle må tiotusen gånger bättre om jag gick ner. MEN jag gör inget åt det, står bara där och tittar. Andra ser inte att jag är fucktup, att något stort saknas inom mig. För jag ler ju, jag skrattar ju. Och det är skönt att andra inte ser för jag orkar inte med en massa frågor. Orkar inte höra att det är länge sen nu. För det är inte länge sen för mig, det känns som om det vore igår varje dag jag vaknar upp. Andreas, jag saknar dig.