Igår fick jag en annan bild. 
Idag när jag tänker tillbaka på åren så ser jag ju faktiskt att det här inte var första gången.

Och det gör mig uppriktigt ledsen. Jag trodde innerligt att vi alla hade typ samma bild.

Vi ger men vi tar inte, vi ger och får. När man är påväg på fel stig så har man en hand där som hjälper en, styr en på rätt stig igen. När det uppstår ett problem så pratar vi om det, vi rensar luften innan det ens har hunnit bli dålig luft. Vi delar glädjen i livet med varandra men även sorgerna. Vi finns där för varandra, i alla lägen. Solidaritet

Det är den bilden jag trodde vi hade. Men tydligen är det inte alla av oss som har den bilden. 
Och det gör mig ärligt talat rädd. För tänk om jag hade varit den igår, den som behövde den där handen.

Vart fan var solidariteten där!? Bryr vi oss så jävla lite om människorna runt om oss så vi helt enkelt skiter i det?
Vår egen lycka och glädje för stunden verkar vara viktigare än att ta hand om en vän. 

Jag fick lära mig igår att jag bevisligen inte kan lita på dom så som jag trodde. Jag skulle aldrig ha bara er som skydd och stöd. För ni bevisade igår att ni är absolut inget att ha när det gäller solidaritet.

Om ni bara visste hur viktigt kärlek och gemenskap är för mig.