Egentligen borde jag skita i det.

Varför skulle jag vara en del av familjen, av släkten. Det vore ju dumt att tänka så. Kanske är det löjligt men det tar lite att vara bortvald av någon som man faktiskt älskar, trots all skit så älskar jag dig. Jag önskar så gärna att du kunde vara stolt över mig, att du kunde älska mig. Både du och jag vet att du hade hoppats på att jag hade glömt, så du kunde få vara med din släkt och familj i fred. Men du verkar ha glömt att jag är din dotter, jag är en del av din familj. 

En del dagar vill jag bara ge upp.

Men vet att det inte är värt det, vet det innerst inne.

Sextio är inte så jäkla illa ändå. Och samtidigt så blir jag påmind om att det är värt att kämpa.

Hoppas du har det bättre där uppe! Ge alla mina änglar en stor kram från mig! 

Spontant.

Lillebror gick ut 9an. Ja han är tydligen så gammal nu.. Jag och älsklingen åkte upp över helgen eftersom att jag för många år sedan lovat min bror att vara där när han gick ut 9an. Så sen i torsdags har vi varit i norrland. Hemma hos mamma och pappa. Ätit riktigt god mat, shoppat, bowlat, myst och bara varit. Träffat min bästa sovkompis och stjärnan också. Även om det var alldeles för kort tid så är jag glad att vi åkte. Saknar er dock redan..