You think that my stomach is big.
You think my thighs are so fat that they go together.
You think I'm stupid.
You think you're better than me.

But do you remember your days?
The day you were evicted?
The day you chose the bottle in front of your flesh and blood?
The day you first hit a woman?
The day that someone had enough and fought back?

Remember those days idiot.

Falska människor.

Såna som pratar och pratar, berättar historia efter historia. Övertygande, pratar och pratar, historia efter historia som i slutändan ändå bara är en lögn. Berättar för alla hur mycket bättre den är än andra. Hinner också få med att det man har lyckats med är ändå inte något att vara nöjd över. För den har ju lyckats med så mycket i livet. Idioti.

Ännu en gång så är du så där långt borta igen.

Jag blundar igen och ser dig precis som innan bara det att nu så är det svårt att se dig levande. Jag ser bara det där gråa skalet, det skalet som du hatar. Jag känner en saknad, en sån enorm saknad. För den här gången så känns det som att det är färdigt. Och vad gör jag då? Snälla säg mig, vad gör jag då? Det river i mig, det gör ont. Allt jag vill är att ha dig nära, ha dig här. Få ge dig all kärlek i världen så du orkar. Min kärlek till dig är ju gränslös. Jag älskar dig. Så snälla lämna mig inte här, du vet att jag inte klarar av det. Vi ska ju leva, du&jag, föralltid. 

No one knows us.
No one knows our background.
No one knows our mistake.
But they also don't know what we have achieved.

Det är inte smärtfritt att vara frisk. Ibland tränger saknaden igenom, för ibland saknar jag det. Det var en del av mig, mitt liv. Någon som jag trodde höll upp mig när jag ramlade, någon som tröstade mig när jag var ledsen, någon som fick mig att skratta och må bra. Men egentligen så gjorde den inget utav det där, bara så som det kändes. Men det är över nu. För sex månader sen låg jag och fosterställning och grät för det tog så ont alltihopa. Det var inte lätt, värken var förjävlig, drömmarna gjorde mig livrädd, sömn fanns inte med på listan och saknaden var enorm. Saknaden är där fortfarande men dagarna emellan dom dagarna där jag saknar är fler, många fler, och det blir bara fler och fler dagar emellan dom gångerna. Det är skönt alltihop ändå. Min karl är stolt över mig och jag är faktiskt lite stolt över mig själv jag med. 

Tomt och konstigt

Jag har blundat och skrattat istället för att egentligen känna. Jag vill inte känna, orkar inte heller så jag har fortsatt som vanligt. Låtsas som att det är vanligt. Jag förstod det inte när samtalet kom och förstår det inte nu heller. Trots att din begravning var idag. Allt gjorde mig bara så arg idag. Blev arg på prästen och efter det stängde jag av. Stirrade på din kista och försökte förstå men det gick inte och det gör det fortfarande inte. Ta avsked, säga hejdå. Jag tog inget avsked, sa aldrig hejdå. Jag hatar att säga hejdå, använder det ordet så sällan jag kan. För ett hejdå innebär också att man saknar, man saknar den människan man sagt hejdå åt. Även om man ska ses snart igen så är den där saknaden så jobbig. Även om det var en syn jag aldrig vill se igen så inser jag nu att på något sätt så var det "bra" att få se A med slutna ögon. Jag fick se det med egna ögon. Det gjorde så ont men jag såg det och då är det så mycket svårare att förneka det. Men med dig Daniel, jag har inte sett dig. Jag kommer inte få se dig och när din brorson tittade på kistan och frågade tyst " Morbror, är du här inne? " Så förstod jag att han frågade för jag undrade precis samma sak. Var du verkligen i kistan? Och om du låg där i, varför? Jag förstår verkligen inte, känner mig bara himla trött. Helt slut faktiskt. Så kan du hjälpa mig att förstå?

Glöm inte att jag älskar dig Daniel.

Det bleknar bort.
För varje dag som går så försvinner det mer och mer. Inte helt, det kommer alltid att finnas kvar där. Det kommer alltid att vara en påminnelse om vad som var. Om hur det var. En märklig saknad. För det är en saknad på något konstigt sätt. Man vill vara stark, visa att man kan. Men när pressen blir för stor, när det glada gör ont. Då slår saknaden igenom. Slår så hårt att man känner lugnet. Blundar och känner lugnet, det varma inombords. Men hur hårt det än slår omkull dig så är det inte värt det.