Jag har aldrig tidigare känt mig så tom eller ensam som jag gör efter att du försvann. Även fast det har gått tre år så är det fortfarande så där tomt inombords och ibland känns det verkligen som att jag är helt ensam. Idag för tre år sedan var det meningen att vi skulle fira din 24 års dag, jag skulle baka en tårta till dig och väcka dig på sängen med tårta och presenter, skämma bort dig hela dagen och få dig att förstå att du var den bästa vännen man någonsin kan ha. Men nu blev det inte så, istället så begravdes du på din 24års dag. Tårtan bytes ut till lugnande och alkohol och presenterna bytes ut mot blommor att lägga på din kista. Värsta dagen någonsin, att behöva begrava den som vet allt om en, den som alltid förstår dig och tröstar dig när du behöver, skrattar med dig och ibland åt dig. Den som du gör allt för. När man måste begrava den människan och någonstans försöka förstå att sin bästa vän inte kommer tillbaka då går allt sönder. 

Jag vet att det förmodligen tar väldigt ont när du tror att den enda du har vänder dig ryggen. Men så är det inte, jag gör inte det, inte han heller. Vi finns där för dig, men inte på dom här villkoren. Du ska veta att jag känner mig rutten, riktigt jävla rutten men vi har varit där du är, och vi har tagit oss upp därifrån också, vi har kämpat och slagits som alla andra som gör den resan. Och du vet mycket väl att jag inte tänker låta någon annan förstöra det här för oss. Men det som gör att jag gör som jag gör just nu är pga dina val i livet. Jag gör det inte för att vara elak, jag gör det för att du ska förstå att om du fortsätter på den vanliga stigen så har du inget kvar sen. Förmodligen så har inte vi dig kvar i livet ens. Och det är de sista jag vill. Jag vill att vi ska umgås men du vet också under vilka förutsättningar vi kan umgås. Du är så van vid att någon annan alltid finns där för dig, alltid fixar det åt dig. Men den här gången var det din tur. Och du tog den inte, så nu får du kämpa dig upp med dina egna två ben och vi kommer finnas där, jag kommer skriva brev, jag kommer att hälsa på. Men du måste ta eget ansvar nu, det är dags för det. Jag vill att du ska skapa dig de livet vi skrev om, det du längtade efter. Och det kan bara du själv skapa, det är bara du som kan göra förändringen. Jag är trött på att se det här, och den här gången gör jag annorlunda och hoppas innerligt att det fungerar. 

Det är så fel när någon säger "du ska bli faster".

Det gör mig ledsen att ingen av oss kommer få träffa vår brorson/barnbarn.
Jag vill träffa honom, lära känna honom, se honom växa.
Men inte så länge du är i närheten, och i närheten kommer du ju alltid vara.

Det borde ha varit jag, inte du.

Jag önskar att det hade varit en annan tid, en bättre tid.

Genom eld och vatten.

Men håna mig inte, det gör mig osäker på mig själv.

Titta mig inte i ögonen om du ändå har tänkt ljuga, det gör mig bara arg och ledsen.

Men glöm aldrig bort att jag älskar dig, genom allt.

Gungade en sista gång för 364 dagar sedan.
Trodde jag var lycklig då och sörjde för att jag var rädd för att bli olycklig.
Men det var då jag var olycklig och det är nu jag är lycklig.

Man tror att man känner någon, tycker man gör det iallafall. Borde göra det efter ett halvår under samma tak. Obehagligt när en människa blir ett monster. En människa gör inte såna saker. Förstår inte situationen, allting går så snabbt. På några sekunder så står man utanför, ingen aning om vad som händer på insidan. Hör bara skriken, känner rädslan och håller andan samtidigt som man ber dom att skynda sig, ber dom att trycka på gasen. Känns som en evighet, får fram att dom måste komma innan det är försent.