Direktlänk till inlägg 29 juli 2012
Det bleknar bort.
För varje dag som går så försvinner det mer och mer. Inte helt, det kommer alltid att finnas kvar där. Det kommer alltid att vara en påminnelse om vad som var. Om hur det var. En märklig saknad. För det är en saknad på något konstigt sätt. Man vill vara stark, visa att man kan. Men när pressen blir för stor, när det glada gör ont. Då slår saknaden igenom. Slår så hårt att man känner lugnet. Blundar och känner lugnet, det varma inombords. Men hur hårt det än slår omkull dig så är det inte värt det.
6 månader har gått sen vi sa hejdå. Det värsta hejdå i mitt liv. För vi var där tillsammans, bara du och jag som hade tiden att prata och skratta. Tiden att förlåta varandra innan du tog ditt sista andetag. Paniken som jag kände då fick mig att spr...
Det är som ett stormigt hav.Ibland slår det till så kraftigt och plötsligt och lika plötsligt blir det lugnt igen. Lugnet har jag inga problem med, det är de kraftiga.Vet bara inte riktigt hur man ändrar vädret mitt i en storm.Tills dess att jag ve...
För precis ganska exakt fem år sedan så gav vi varandra en godnattkram och pussades som vi brukade göra. Du bad mig att väcka dig för du skulle och jobba. Självklart gjorde jag det. Jag försökte iaf. Tänk om vi hade vetat kvällen innan att d...
Ibland så är inte saker rätt.Rätt ofta, men ibland är det mer än inte rätt, mer än fel. Men jag är glad och tacksam över alla råd du gett mig, verkligen tack! Men det gör mig väldigt ledsen att din lilla tjej inte får växa upp med dig, samti...