Bryr sig om någon man aldrig ens träffat?

Säg aldrig att du inte kommer försvinna, att du ska stanna kvar här. För det gör du ändå inte. Det är bara massa skitsnack. Lova aldrig någonting. Låt inte vem som helst få ta en plats i ditt hjärta. Var noga med vem du släpper in. Va inte rädd. Det blir bättre. Men samtidigt, hur kan man inte vara rädd? Men det blir kanske bättre, inte som förut. Om det nu bara är 20% som överlever det. Kan ni överleva det då? Kan ni vara två av dom som klarar er? Konstigt att man vet att det är så få som klarar sig men ändå så på något konstigt sätt så saknar man det. Saknar inte det livet. Saknar bara att inte behöva känna någonting alls, även om det bara är just för stunden.

1 år har jag varit inskriven på min "kära" sysselsättning, i ett år har jag krigat mig igenom all skit, för ärligt talat. Ni vet inte vad det är vi går igenom. Ni har inte en aning, ni kan läsa tusentals böcker men kommer ändå aldrig att förstå. Har sprungit och lämnat up i ett år också. Jag hatar det! Men samtidigt som det har varit skit och jävligt så finns det mycket bra också. Man blir som en familj fast ändå inte. Jag är faktiskt stolt över mig själv som har varit ifrån något jag en gång älskade mer än allt (älskar det fortfarande) i över ett år nu!

Tänk att det är över ett år sen vi sågs.

Min största kärlek har jag inte träffat på över ett helt år. 
Det är väldigt länge sen. Jag kommer fortfarande ihåg hur du luktar, hur du smakar, hur fin du är, hur bra du får mig att må. Kanske ses vi snart igen, jag har ju lovat dig att vi ska ses. Men det har aldrig blivit av. Det har aldrig funnits tid. Men snart så, några veckor och sen ses vi nog förhoppningsvis igen. Men du ska veta att det går inte en enda dag utan att jag saknar dig. Du var kärlek vid första ögonkastet! 

Jag hatar det här.

Det är tredje gången jag vaknar till på mindre än en timme.

Ligger i fosterställning och vågar knappt öppna ögonen, det är alldeles för verkligt. Men till slut öppnar jag dom, kryper under täcket med mobilen och bläddrar igenom den för att se om det finns någon jag kan ringa, någon jag kan spring hem till så jag slipper sova ensam, slipper vara rädd. Men jag vill inte störa, vill inte väcka folk. Det är ju bara en dröm i deras ögon. Men dom vet inte att det skär i hela bröstet, att de är svårt att andas eller att jag är livrädd för att somna om. Det är ju det här medicinen ska hjälpa till med. Att få dom att försvinna eller åtminstone bli lugnare. Men den turen hade jag inte idag helt enkelt. Det jobbiga är väl att det spelar ingen roll hur många knivar jag har vid sängen för att jag möjligtvis ska kunna försvara mig, För när jag väl somnar om så har jag ingen kontroll. Jag kan inte trycka undan eller styra det jag tänker på när jag sover. 

Nämen, det här börjar ju bli en vana... dom försvinner en efter en, sakta men säkert. Jag umgicks inte med dig varje dag, jag har inte träffat dig på 4 år men vi höll kontakten, vi pratatade om att du skulle komma hit och hälsa på mig, Så vi kunde springa runt och sjunga green green stuff som vi gjorde för 4 år sen. Kommer du ihåg när vi låg på golvet hemma hos mig och bara skrattade? Låg där och skrattade bara för att vi älskade livet helt enkelt. Det var kul, även om det bara var en sommar så hade vi kul, riktigt kul! Vila i frid gumman och ta hand om Felicia, Anna och Andreas!  

♥

För mycket fritid leder till att jag spånar.

Drömmer mig bort om hur det hade varit att må så där, eller så, eller så. Hur det hade varit att må underbart bra. I slutändan så handlar det inte om något specifikt. Utan bara om vad som helst, bara man får må bra.  
  

Tiden har bara sprungit förbi.

Inget stort för er andra men för mig är det stort.

Det är stort för varje dag som går, en dag i taget. 

När jag tittar tillbaka så var det samma visa förra gången.

Saknaden, längtan, suget. 

Förhoppningsvis slutar det bättre den här gången än förra.

Eller ja bättre? Jag mådde bättre än på länge senast!

Men det jag ville säga var att jag är rätt bra ibland!