Every day is a step farther.

Fuck you till alla er som inte stöttade mig. 

Fuck you till alla er som inte trodde på mig. 

Fuck you till alla er som sa att jag inte skulle klara det. 

Ett jävla pussel.

Innanför dom här väggarna pratas det om det men annars är det tyst, har inte orkat berätta det för någon. Har inte ens orkat berätta allt för dig. Det är för jobbigt, för jobbigt att förstå att någon jag älskar sumpade något jag älskade. Jag älskade kanske inte just den men det var min trygghet. Jag har alltid gjort allt för dig, gör fortfarande allt för dig. Vad du än ber om. Även när du har ljugit mig rakt upp i ansiktet eller svikit mig som hårdast så har jag inte för en sekund slutat älska dig. Min kärlek till dig är gränslös, jag kommer alltid att älska dig, föralltid. Allt känns bara så jävla skevt, orättvist. Du vet, det var aldrig jag som inte respekterade dig. Men tvivla aldrig på min kärlek till dig. Jag kommer alltid finnas här. Känns bara skevt.

Det tar lite extra när det är för första gången på många år som jag verkligen kan säga det och stå för det. Ingen undanflykt för att dölja det som egentligen är, ingen lögn för någon annan eller för mig själv. Jag vet hur det är, jag vet hur fel allt kan bli. Jag vet att det kan bli väldigt skevt. Det blir lite väl mycket för alla någon gång. Men jag vet också att man kan sköta det snyggt. Egentligen det som är så farligt. Sköta det snyggt, på sidan om. Ingen skulle någonsin tro att du var där. Men när du väl har kommit därifrån. Bort, då helt plötsligt så är du klassad. Försöka klistra på ett leende och sitta snällt och höra hur människan mittemot kastar skit på dig. Hur människan dömer dig utan att ha en aning om hur det egentligen är. Hur du kämpar varje dag. Har inte en aning om hålet, om saknaden. Hela skiten gör mig bara så himla ledsen men mest besviken.

Känns som om vi sågs igår.

Kommer ihåg hur bra du fick mig att må.

Du fick mig att nå toppen.

Det är inte lätt utan dig men det var det inte med dig heller.

Jag saknar dig ibland, men mindre och mindre för varje dag som går. 

Jag skulle aldrig hamna där. Vaknade upp en dag och frågade mig själv hur fan jag hamnade där. Förstod inte hur det gick till. Men på något konstigt sätt så tog jag mig därifrån. Försöker att inte gå tillbaka. Jag drömmer om hur det är, hur skönt det är att nå toppen. En sista gång. Mina små bebisar, jag saknar er. Saknar hur ni fick mig att må. Men hur mycket jag än älskar er så har jag hittat någon som jag älskar mer. Men även om jag har hittat någon annan, någon bättre så saknar jag er. Saknar att nå toppen med er. 

Du är så nära men ändå så långt borta.

Vi, du&jag skulle kämpa oss igenom det här. Vi skulle ordna allt. Så kan du förklara för mig varför varje gång jag blundar så ser jag dig. Ser dig utan luft i lungorna och utan ett hjärta som slår. Du försvinner, sakta men säkert så försvinner du. Och vad gör jag? Ingenting.. Vad ska jag göra? Snälla berätta det för mig, jag gör allt för dig. Vad som helst för dig. Svik mig inte, det gör för ont. Det gör så himla ont. Jag går ärligt talat sönder av att se dig så här. Du som alltid varit så nära är så långt borta. Jag saknar oss. Saknar dig, så som du var. Trasigt hjärta, trasiga kropp och en väldigt ledsen själ. Jag vill ge dig allt gott här i livet. Jag vill att du är ärlig, vad det än är så var ärlig med mig. För det tar så mycket hårdare när du ljuger för mig. Förklara för mig hur jag ska kunna vara glad för er skull när det enda som jag ser är missär. Du går sönder med den människan. Du måste öppna ögonen, du måste vakna och det är nu. Jag kan inte förlora dig, vill inte. Det går inte. Jag drömmer om hur du var, hur du lyste, hur mycket kärlek du gav och hur du skrattade. Jag drömmer minst lika många gånger att jag aldrig mer ska få se riktiga dig igen. Jag älskar dig alldeles för mycket för att låta dig försvinna, så snälla hjälp mig att jag hjälpa dig. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig.