4 månader utan dig.

Först förnekade jag det och sen var jag arg, jag var så arg på dig (är det fortfarande). Och efter det blev jag rädd, rädd för hur fan jag skulle klara mig utan dig. Och ärligt talat så är det en tuff match varje dag att veta att det inte är med dig jag ska spendera min dag. Och skuld, skuldkänslor, kunde jag ha gjort något? Varför gjorde jag inget? Sen gick jag in i ett mörker, lyckades komma ur depressionen tror jag iaf. Och nu står jag här och ska försöka acceptera. Vet inte hur jag någonsin ska kunna acceptera att du inte är här, att du aldrig kommer att komma tillbaka. Spelar ingen roll hur mycket jag än önskar det för innerst inne så vet jag ju att du är där uppe bland dom andra som också försvann alldeles för tidigt. Men ändå så går det inte en enda dag utan att jag önskar att du vore här.