För några år sen, vet inte om det är två eller tre så träffade jag en vän. En vän för livet. Han förstår mig, han stöttar mig, han finns där vad det än är. Har inte träffat honom på alldeles för länge. Folk har tryckt i mig att han inte är min vän längre. Men det är han, kommer han alltid att vara. När jag hade det som svårast, när hela mitt liv blev knas så var han där. Han tog hand om mig, det var han som fanns där. Tack vare han så står jag upp fortfarande. Har pratat med honom i 1½ timme igår natt. Var alldeles för länge sen vi bara pratade men fan vad jag saknar honom. Han är så klok, så bra. Och det bästa av allt är att han tror på mig. Jag älskar honom och det vet han om. Och som han sa; Vi vet vad vi har, var vi har varandra. Och det vet jag men jag är väl bara rädd att förlora honom. Är ju inte allt för ovanligt att människor försvinner. 

Han har alltid funnits där - http://fridalk.bloggplatsen.se/2011/04/27/5213810-en-valdigt-klok-och-bra-van/