Bryr sig om någon man aldrig ens träffat?

Säg aldrig att du inte kommer försvinna, att du ska stanna kvar här. För det gör du ändå inte. Det är bara massa skitsnack. Lova aldrig någonting. Låt inte vem som helst få ta en plats i ditt hjärta. Var noga med vem du släpper in. Va inte rädd. Det blir bättre. Men samtidigt, hur kan man inte vara rädd? Men det blir kanske bättre, inte som förut. Om det nu bara är 20% som överlever det. Kan ni överleva det då? Kan ni vara två av dom som klarar er? Konstigt att man vet att det är så få som klarar sig men ändå så på något konstigt sätt så saknar man det. Saknar inte det livet. Saknar bara att inte behöva känna någonting alls, även om det bara är just för stunden.