Hur förlorar man någon man inte har?  

Det är tråkigt att det blev som det blev, att det är som det är.

Jag trodde aldrig att vi skulle vara du och jag på varsitt håll. Jag kanske inte var din största eller första men du var både och för mig. Jag dansade fram med dig, jag älskade varje sekund med dig. Trodde inte heller att våra bakgrunder skulle göra oss svaga, tvärtom, jag trodde det bara skulle göra oss starkare.  

-

Jag har försökt så många gånger att ogilla dig, OCH en del gånger har jag ogillat dig i hela fem minuter. Jag säger att jag inte känner något, men vem försöker jag lura egentligen? Klart jag känner något även om det inte ens är i närheten av så mycket som det var en gång, även om jag inte är kär, vilket jag är glad för. För att vara kär när det är obesvarat tär på en. SÅ känner jag något, jag tycker ju fortfarande om dig. Vilket kanske är rätt självklart att jag gör, du var ju allt.

-

Men hur allt än är så kan det inte fortsätta så här. Även om vi var SS&VV, Dromedar&Kamel, 3-13&TTT så går det inte. Och det vet vi båda om, det fungerar inte, det är inte rätt. Jag önskar att du fortfarande kunde vara min vän, för du var min bästa. Men det verkar inte fungera, även om jag vet innerst inne att det skulle fungera. För ingen av oss kan säga att vi har det tråkigt när vi är med varandra. Det som gör ont är att du inte är min bästa vän längre. 

-

Vi gjorde stora saker tillsammans. Och även dom små sakerna vi gjorde tillsammans kommer jag inte glömma i första taget. Om jag någon gång glömmer dom.  

-

Du vet hur jag fungerar, du känner mig utan och innan. Och du vet att jag inte kan säga hejdå, det går inte. Hur ska jag kunna säga hejdå till den människan som stod mig närmast? Men även om jag inte kan säga hejdå så är det dags för mig att gå vidare. Vet inte hur man gör det riktigt, jag trodde på oss. Men det är inte vi eller oss längre, det är du och jag på varsitt håll. Så tack för allt, det bra men även för det mindre bra. Det kanske är meningen att det ska vara såhär. Du och jag på varsitt håll. Ta hand om dig, vi ses någon gång. 
-

-
Men på ett eller annat sätt så tror jag att

vi alltid kommer vara en del av varandras liv.

Ett samtal och allt blir kaos. Springa ner till stan, hoppas på att du är där, kanske, leta överallt, men ingen du. Ringer 50 gånger får svar ibland men ingen som pratar. Bara du som andas, bra du andas, du lever. Det är huvudsaken, MEN var fan var du !? Jag ville veta så jag kunde hitta dig och försöka hjälpa dig, se till så att du överlever ännu en gång. JAG HATAR att du gör så här. VARFÖR !? Räckte inte en gång!? Jag förstår inte vad du håller på med. Jag bryr mig ju om dig och det vet du ju om. Förstår inte du att man blir orolig !? DU vet mycket väl vad som är lagom och vad som är för mycket. DET ÄR INGEN JÄVLA LEK! 

För mycket fritid leder till att jag spånar.

Drömmer mig bort om hur det hade varit att må så där, eller så, eller så. Hur det hade varit att må underbart bra. I slutändan så handlar det inte om något specifikt. Utan bara om vad som helst, bara man får må bra.  
  

Jag klagar alltid på att det aldrig händer något. Och det gör det nästan aldrig men när det väl händer något så är det oftast alldeles för stort och oftast dåligt. Varför kan det aldrig vara små bra saker som händer istället?    

- 

Jag har tänkt mycket nu i två dagar överhuvudtaget. Man blir rätt tagen när man är nära på att förlora någon som står en nära. Jag har redan förlorat två stycken. Kan jag få ha kvar dom få jag har?  

- 

Den här gången gick ju allting bra, men det kunde samtidigt ha slutat väldigt illa. Det är såna här gånger jag blir jävligt snabb på att berätta för dom jag tycker om att jag tycker om dom. För jag är ärligt talat LIVRÄDD för att förlora någon fler. Smärtan när man förlorar någon går inte att beskriva. Det gör så förbannat ont. Det är så orättvist.  

-

-

Jag går in i min egna bubbla och spånar sönder.

Spånar om allt som går att spåna om.   

-

Jag vill bara att ni som är viktiga för mig ska veta om det.

Jag tycker om er väldigt mycket.

Allt gick så jävla snabbt.

Jag förstod ingenting och sen var dom här.

Jag var rädd för din reaktion när du skulle inse att det var dom som var här och det blev väl ingen lugn reaktion direkt. Fan du får inte göra så där! Jag är fortfarande i chock, fattar fan ingenting. Försöker skratta bort det och försöker andas. Men det går inte riktigt. Jag mår illa och vågar inte slappna av riktigt än. Du kanske försvinner igen under natten. Vad fan ska jag göra då!? Dumma korkade du! Nu drar jag och hälsar på dig och hoppas du mår bättre idag än vad du gjorde igår. Gör fan aldrig om det här!

Tiden har bara sprungit förbi.

Inget stort för er andra men för mig är det stort.

Det är stort för varje dag som går, en dag i taget. 

När jag tittar tillbaka så var det samma visa förra gången.

Saknaden, längtan, suget. 

Förhoppningsvis slutar det bättre den här gången än förra.

Eller ja bättre? Jag mådde bättre än på länge senast!

Men det jag ville säga var att jag är rätt bra ibland!  

Ungefär sådär känner jag mig rätt ofta. 

Hur jag än tänker eller vad jag än gör så stannar tankarna upp på det.

Jag försöker kämpa och stå emot men det är inte någon lätt match.

Varje dag är en ny match och även om ni har vunnit 10 gånger så har jag vunnit tusen. Men det vore skönt att ge er en poäng till, låta er vinna en gång till.

Spelar ingen roll hur jag än gör det 

känns som att det snart blir Schack matt.