Dagarna går saktare än någonsin.
Jag väntar på dig, står rätt ofta i fönstret och väntar.
Orkar varken prata eller lyssna. Och alla dessa frågor, dom gör mig galen!

Varför kan inte alla förstå att det är bara ett av alla dina äventyr!?
DU kommer att komma hem punkt slut.

Du måste komma hem, det fungerar inte utan dig. 

Vart är du kompis?
Kan du ta och komma hem nu, jag väntar ju på dig.
Du vet hur dom kan bli, överbeskyddande.

Orkar inte, kom hem nu.

Allt ordnar sig, jag lovar att allt ordnar sig.

Trött och tungt.

Vaknade av att det bankade på dörren, skrattade för mig själv eftersom det är så typiskt dig att banka så hårt. Öppnar dörren och det är inte du, det är dom som har ännu mer frågor. Jag bad bara om att du skulle banka på dörren, men än finns det ju en liten chans, jag menar du sover kanske fortfarande. Du kommer snart. Och även om jag vet vad jag såg, även om jag har det på svart och vitt så kanske du ändå mot allt kommer och bankar på min dörr. Du måste göra det. 

I'm a good girl!

För er betyder det ingenting men för mig betyder det någonting. 

Då var jag så säker på att jag inte skulle klara av det.

Att jag inte skulle klara av någonting alls utan dig.

Men nu står jag här, utan dig. Och jag lever.

En sån simpel sak som att kasta din tandborste har tagit emot.

Löjligt kanske men jag har varit rädd att om jag gjorde det så skulle ännu en bit av dig försvinna ur mitt liv. Men jag har insett att det spelar ingen roll hur mycket saker jag än har kvar som påminner om dig eller som är ditt, du valde bort mig. Bara dumt av mig att ha kvar bilderna på väggen eller tandborsten på toan, det ger inte mig ett skit att ha dom sakerna kvar. Så nu har jag tagit steget och kastat din tandborste och tagit ner bilderna från väggen, och det känns bra. Jävligt trist men bra.  

Bra, helt okej, underbart en del dagar.
Helt utan dig.  

Senaste två veckorna har varit annorlunda.
Jag har haft hjärtat i halsen minst två gånger.
Båda gångerna gick det ju bra, men det gjorde mig rädd.
Rädd att faktiskt förlora dig, jag menar du är ju min vän.
Förlåt om jag har skrikit på dig, men jag är som sagt rädd.
Det är svårt att kämpa för dig när du inte kämpar med mig.
-
Jag trodde inte det skulle bli jobbigt att hjälpa dig packa ihop ditt liv.
Se dig säga hejdå till två människor som älskar dig så otroligt mycket.
Som har gjort allt för dig, men jag förstår dom faktiskt, Dom orkar inte.
Men det påverkade mig och då insåg jag att jag kanske inte ser dig igen.
Du är min vän, och jag älskar dig.

-
Jag måste sluta vara så jävla löjlig, fungerar inte att gråta.
Men vem fan ska jag nu umgås med? Även om det kanske finns andra.
Så är det ju inte du, jag kommer faktiskt sakna dig.
-

Ta det lugnt, gör ingenting dumt.
Hoppas vi ses snart!  

Och du, jag håller en tumme!