Jag älskar dig! 

Vi lyckades somna sent inatt igen men det blir väl så när man ses så pass sällan som vi gör, vi pratar på om precis allt möjligt fortfarande. Vi ses ju inte varje dag precis så det är ju en hel del grejer som vi har att ta igen. Att ta igen ett år på några dagar är ingen lätt match precis.  

Tyvärr så är hela grejen rätt skrämmande. Jag förstår faktiskt mig inte på just den här personen. Den känner mig inte, har aldrig träffat mig men ändå så verkar den känna mig? Hur kan det vara möjligt? .. Jag förstår samtidigt att det är klart att man vill skydda sina vänner från allt det dåliga. Men vi har varit i det dåliga, varit med om det dåliga. Vi förstår oss på varandra på ett helt annat sätt än vad du gör. Vi har suttit i det sjunkande skeppet och en del dagar går det rätt okej men andra dagar så måste vi slåss för våra liv.  

Det är ingenting vi vill göra, tro mig hade vi velat göra det så hade vi inte ens försökt kämpa för att inte görat. Varje dag är en kamp och jag vet hur stor inverkan en människa som har suttit i samma sjunkande skepp kan ha. Att se en människa som suttit där och sen tagit sig upp, det ger iaf mig hopp om att det inte är helt omöjligt för mig.  

Vi stöttar varandra, visst vi faller tillsammans en del gånger men då kanske du ska komma ihåg att vi kämpar oss upp tillsammans också. Om du ändå förstod hur det är, det var något frivilligt men det blev till en sjukdom. En sjukdom som du troligtvis aldrig någonsin kommer förstå dig på. En sjukdom som vi måste handskas med resten av livet. Så med andra ord är det bara dumt att du ska döma mig innan du ens vet vem jag är eller vad vår sjukdom egentligen handlar om.