Att få ligga på din bröstkorg och rita små hjärtan är något jag väldigt gärna skulle göra lite oftare än som det är nu. För det får mig att må bra, det får mig att känna mig trygg, det får mig att vilja orka, det får mig att fortsätta kämpa. Jag har verkligen gjort bort mig.. men det är jag inte själv om. Allt bara springer runt i huvudet, allt blir suddigt och jag får inte fram några vettiga tankar i slutändan ändå.. Jag hatar att må så här! Jag vill vara glada, lyckliga, energifulla Frida.. inte den jag är nu. Jag har gått i två veckor nu och låtsas som om allt vore bra.. som om allt som har hänt inte har berört mig men allt har berört mig så otroligt hårt och tillslut så orkar man inte. Till slut så brister allt och bilderna kommer tillbaka, det tar så ont.. jag hatar dig! Jag vill bara ta med mig det bästa jag vet hem, till norrland och vara med mina två bästa. Jag skulle må så bra. Men nu blir det inte så.. Eller jag får vara med min stjärna snart.. VÄLDIGT snart och jag längtar. åhh vilket rörigt inlägg men jag bryr mig inte för jag var tvungen att skriva av mig..  

Den som känner mig allra bäst sa något som tog så ont men var så sant;

- Den enda du svikit är dig själv