Det viktiga var inte om up´t var dåligt eller bra.. Utan att jag är fräschare, piggare och ja man ser på mig helt enkelt. Jag satt frivilligt kvar och pratade lite, det var faktiskt skönt att prata. Det bästa med mitt misstag är faktiskt att dom har slutat ropa... äntligen!

Jag måste väl acceptera att jag är människa jag med.

En dag i taget.. sakta men säkert så kommer det bli bra, det ska bli bra. Med det bästa stödet i världen så ger jag mig in i matchen igen och den här gången är det jag som ska vinna, inte ni! 

Hej min vän,

Det var inte igår.

När jag kände hur du kramade mig, höll om mig.. då släppte jag allt. Jag lät dig krama mig, hålla om mig.. Jag kände tillomed ditt kroppsspråk som sa att varenda liten grej kommer bli okej. Åh om jag ändå kunde förklara hur jag har saknat dig. Jag minns inte första gången vi träffades men samtidigt minns jag den, Du var så vacker, vi mådde så bra ihop. Du har öppnat många dörrar och även om du har gjort det svårt en hel del gånger eller du.. nej det är jag som gjort det svårt. Du svek mig fan inte en enda gång! Det var jag som svek dig.. förlåt mig! Jag ska inte svika dig igen, jag hälsar bara inte på lika ofta om förut. Vi kommer att träffas fler gånger, det vet jag. Det lovar jag dig. 

Jag satt där i min egna värld som vanligt och när jag kände hur paniken kom över mig så försökte jag koncentrera mig och få mig själv att förstå att det var bara ännu en som var lik dig.. men det var inte någon annan, utan det var verkligen du som stod där. Jag har aldrig känt mig så liten tidigare.. Så ensam eller så rädd. Dom få minnesbilderna jag har började komma upp och jag gjorde verkligen allt för att få bort dom, ta bort det onda.. Efter en stund så slutade tårarna rinna och jag insåg att jag tyckte att allt var så sorgligt.. Som en absurt berättelse.. men sen slog det mig att det var ju mig det handlade om. Han har aldrig fått ta så mycket som ett ORD för det han faktiskt gjort, men jag då? Alla gånger jag har försökt tvätta bort det smutsiga, skrubba bort det äckliga... Alla gånger jag har vaknat i panik på nätterna, alla tårar jag har gråtit över honom. Strax innan jag hoppade av bussen så viskade jag tyst i hans öra "Jag hoppas du skäms, riktigt ordentligt" sen gick jag bort från det sorgliga, det onda, det jobbiga, det äckliga. 

Toppen! - En så gott som tom kyl, inga pengar och det snöar!

Typ 16år, ordentligt skev och mådde riktigt bra!

Jag älskar dig!

Det är verkligen som ett slag i magen, jag får svårt att andas och tårarna rinner. Hjälplös, jag vet inte vad jag ska göra, allt jag vill är bara att hålla om dig. Att få krama dig, att få dina kärleksfulla kramar. Jag önskar jag kunde skydda dig mot allt ont i världen men det fungerar väl inte så.. Det är nu det börjar om igen antar jag.. Oron, klumpen i magen... Lever du imorgon? åhh jävla skit!

if you're still alive?♥

Jag  vill  verkligen  inte  tillbaka!

Det bubblar inom mig, jag vet inte om det är ilska eller om jag bara är ledsen över att jag inte får hjälp, jag vill så gärna ha hjälp.. Jag visste ju om att samtalet som kom idag skulle komma och att svaret skulle vara Nej. Även fast jag visste så tog jag det nog lite hårdare än jag trott att jag skulle göra. Jag kämpar ju på men jag orkar snart inte längre. Jag har världens bästa stöd från han men jag kan inte lägga över allt på honom eller förvänta mig att han ska bära oss båda. För det går inte.. Jag vill inte tillbaka. Jag kanske är ledsen och arg men jag är nog mest besviken för att dom inte tar mig på allvar.