Kommer du ihåg när vi var hemma hos dig och packade ihop dina grejer?
Du skulle flytta, jag trodde inte på dig, ville inte tro det.

DU tyckte att jag var löjlig, vi skulle ju ses igen. Inte så att du skulle försvinna föralltid. Men när tårarna kom, så insåg jag hur viktig du var för mig. Hur mycket jag skulle sakna dig när du väl flyttat. Hur tråkigt det skulle bli utan dig när du först skulle flytta och sen troligtvis vara borta många månader. Men vi lovade varandra att vi skulle ses igen, och det gjorde vi. Kan inte komma ihåg när jag senast blev så glad över att se någon som jag blev när du kom hem igen. Jag var glad då. Jag var glad över att du var okej, att du fortfarande andades efter allt som hänt. Du gjorde verkligen så att mitt liv vändes upp och ner minst två gånger. Var så nära på att förlora dig. Vet inte egentligen vad jag vill ha ut av det jag skriver bara det att jag är väldigt arg på dig. DU vet, sådär som jag kund bli på dig när du envisades med att hela tiden byta låt. Men nu är jag tiotusen gånger argare. Vi lovade varandra att alltid finnas där, tills döden skiljer oss åt. Och nu har döden skiljt oss åt. Men jag kan inte släppa taget om dig. Vågar inte känna eller tänka på det, det gör för ont.  

Du lovade att aldrig lämna mig, korkade du! 
Jag saknar dig.