Jag vågar inte vara glad, trots att inombords så skriker jag av lycka. Något som är mitt, bara mitt, något som ingen kan ta ifrån mig, hur underbart är inte det? Men ändå kan jag inte hoppa av glädje eller skrika ut min lycka, vågar inte. Tror att jag är rädd att det försvinner då. Känns som att det som står mig nära, dom jag skulle göra allt för, försvinner en efter en. Sakta men säkert.   

-
-
-
Men efter imorgon så kanske jag vågar vara glad?