Att få ligga på din bröstkorg och rita små hjärtan är något jag väldigt gärna skulle göra lite oftare än som det är nu. För det får mig att må bra, det får mig att känna mig trygg, det får mig att vilja orka, det får mig att fortsätta kämpa. Jag har verkligen gjort bort mig.. men det är jag inte själv om. Allt bara springer runt i huvudet, allt blir suddigt och jag får inte fram några vettiga tankar i slutändan ändå.. Jag hatar att må så här! Jag vill vara glada, lyckliga, energifulla Frida.. inte den jag är nu. Jag har gått i två veckor nu och låtsas som om allt vore bra.. som om allt som har hänt inte har berört mig men allt har berört mig så otroligt hårt och tillslut så orkar man inte. Till slut så brister allt och bilderna kommer tillbaka, det tar så ont.. jag hatar dig! Jag vill bara ta med mig det bästa jag vet hem, till norrland och vara med mina två bästa. Jag skulle må så bra. Men nu blir det inte så.. Eller jag får vara med min stjärna snart.. VÄLDIGT snart och jag längtar. åhh vilket rörigt inlägg men jag bryr mig inte för jag var tvungen att skriva av mig..  

Den som känner mig allra bäst sa något som tog så ont men var så sant;

- Den enda du svikit är dig själv 

Så mjuka, så lena, så sköna.

Så underbara att kyssa -

Hej min vän,

Det var inte igår.

När jag kände hur du kramade mig, höll om mig.. då släppte jag allt. Jag lät dig krama mig, hålla om mig.. Jag kände tillomed ditt kroppsspråk som sa att varenda liten grej kommer bli okej. Åh om jag ändå kunde förklara hur jag har saknat dig. Jag minns inte första gången vi träffades men samtidigt minns jag den, Du var så vacker, vi mådde så bra ihop. Du har öppnat många dörrar och även om du har gjort det svårt en hel del gånger eller du.. nej det är jag som gjort det svårt. Du svek mig fan inte en enda gång! Det var jag som svek dig.. förlåt mig! Jag ska inte svika dig igen, jag hälsar bara inte på lika ofta om förut. Vi kommer att träffas fler gånger, det vet jag. Det lovar jag dig.