Jag satt där i min egna värld som vanligt och när jag kände hur paniken kom över mig så försökte jag koncentrera mig och få mig själv att förstå att det var bara ännu en som var lik dig.. men det var inte någon annan, utan det var verkligen du som stod där. Jag har aldrig känt mig så liten tidigare.. Så ensam eller så rädd. Dom få minnesbilderna jag har började komma upp och jag gjorde verkligen allt för att få bort dom, ta bort det onda.. Efter en stund så slutade tårarna rinna och jag insåg att jag tyckte att allt var så sorgligt.. Som en absurt berättelse.. men sen slog det mig att det var ju mig det handlade om. Han har aldrig fått ta så mycket som ett ORD för det han faktiskt gjort, men jag då? Alla gånger jag har försökt tvätta bort det smutsiga, skrubba bort det äckliga... Alla gånger jag har vaknat i panik på nätterna, alla tårar jag har gråtit över honom. Strax innan jag hoppade av bussen så viskade jag tyst i hans öra "Jag hoppas du skäms, riktigt ordentligt" sen gick jag bort från det sorgliga, det onda, det jobbiga, det äckliga.