Tomt och konstigt

Jag har blundat och skrattat istället för att egentligen känna. Jag vill inte känna, orkar inte heller så jag har fortsatt som vanligt. Låtsas som att det är vanligt. Jag förstod det inte när samtalet kom och förstår det inte nu heller. Trots att din begravning var idag. Allt gjorde mig bara så arg idag. Blev arg på prästen och efter det stängde jag av. Stirrade på din kista och försökte förstå men det gick inte och det gör det fortfarande inte. Ta avsked, säga hejdå. Jag tog inget avsked, sa aldrig hejdå. Jag hatar att säga hejdå, använder det ordet så sällan jag kan. För ett hejdå innebär också att man saknar, man saknar den människan man sagt hejdå åt. Även om man ska ses snart igen så är den där saknaden så jobbig. Även om det var en syn jag aldrig vill se igen så inser jag nu att på något sätt så var det "bra" att få se A med slutna ögon. Jag fick se det med egna ögon. Det gjorde så ont men jag såg det och då är det så mycket svårare att förneka det. Men med dig Daniel, jag har inte sett dig. Jag kommer inte få se dig och när din brorson tittade på kistan och frågade tyst " Morbror, är du här inne? " Så förstod jag att han frågade för jag undrade precis samma sak. Var du verkligen i kistan? Och om du låg där i, varför? Jag förstår verkligen inte, känner mig bara himla trött. Helt slut faktiskt. Så kan du hjälpa mig att förstå?

Glöm inte att jag älskar dig Daniel.

Jag älskar dig mer och mer för varje dag som går.

I really don't understand, don't want to understand either. Just miss you and wonder why.

Det känns som en storm. massor av vågor. Upp och ner hela tiden. Försöka sysselsätta mig, göra saker, allt för att slippa den där smärtan, saknaden. Borde egentligen vara van, men man blir fan aldrig van vid en sån här sak. Det gör lika ont varje gång, om inte ondare. Önskar att det onda försvann, att du kom tillbaka. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag som en liten flicka gick och plingade på hemma hos dig en lördagmorgon, inte bara en. Det var många dagar. Och när din  mor öppnade dörren och sa att du sov, blev jag chockad, klockan var ju halv tio på morgonen och du sov.. Vilket barn sov så sent? Jag var sex, du var sju. Det är sexton år sen nu. I sexton år har du varit min vän, fortfarande min vän. Föralltid. Så varför lämnade du oss? Jag kan inte förstå det, jag vill inte förstå det och jag förstår det inte. Du ska bara vara här och ingen annanstans. Så vakna, upp och hoppa vännen. Så vi kan skapa mer minnen att le åt när vi blir äldre. Vakna bara.

Grattis på födelsedagen kompis ♥

I could give anything to hear your breath.

Det bleknar bort.
För varje dag som går så försvinner det mer och mer. Inte helt, det kommer alltid att finnas kvar där. Det kommer alltid att vara en påminnelse om vad som var. Om hur det var. En märklig saknad. För det är en saknad på något konstigt sätt. Man vill vara stark, visa att man kan. Men när pressen blir för stor, när det glada gör ont. Då slår saknaden igenom. Slår så hårt att man känner lugnet. Blundar och känner lugnet, det varma inombords. Men hur hårt det än slår omkull dig så är det inte värt det. 

Lång dag, väldigt tuff dag.

Gör så ont när man känner hur något går sönder inombords. Men samtidigt så kände jag hur du försökte läka det. Försökte, trots tårar, trots tjaffs, trots lögner, trots att du svek mig. För sanningen är ju den att du gjorde det. Bigtime dessutom. Men jag behöver dig, allra helst när jag är som svagast så vad skulle jag vara för människan om jag vände ryggen till när du är svag? Jag släppte in dig, du släppte in mig. Jag älskar dig och gör det minst lika mycket som igår om inte mer idag även fast jag vet. Vet allting, hoppas jag. Inga mer lögner. Jag vet att det är fel och det tar ont i mig när jag tänker på det, magen värker. Men när det är dåligt så kan det ju bara bli bättre. Även fast jag inte tycker det är dåligt, bara lite upp och ner just idag. Men jag är stolt över dig, vill inte leva utan dig och älskar dig mer än allt annat. 

Det är aldrig lätt.

På ett eller annat sätt så försvinner energin. Lusten att vilja, kraften att orka. Den är som bortblåst dom gångerna som energin sugs ut. Smyga sig fram är det bästa, men även krävande. En dag i taget, nittio steg framåt. Jag är stolt över mig själv och min karl. Vi kämpar på som tusan. Älskar honom oändligt.