Jag kommer fortfarande ihåg dina sista andetag, dina djupa snarkningar.

När jag blundar så ser jag dig, hör fortfarande ditt skratt så väl. Funderar på hur det hade varit nu om du hade funnits kvar. Jag är övertygad om att smärtan hade försvunnit, vi hade löst det. Att jag är övertygad gör det hela ännu mer jobbigt, det gör ännu mer ont. För jag vet att det hade inte behövt sluta så här. Jag hatar det här, hatar att inte ha dig här. Hatar att jag bryter ihop lite var som helst. Du lämnade kvar oss andra med en sån otrolig smärta, en smärta som jag inte vet hur jag ska hantera. Kan fortfarande inte förstå hur du kunde göra det. Saknaden, den går inte ens att beskriva. Den är alldeles för stor. Precis som smärtan och sorgen. Jag hoppas med hela mitt hjärtat att du har det bra där borta, att du har det bättre än vad du hade det här. Jag hoppas att du funnit sinnesro. 

Det går inte en enda dag utan att jag saknar dig. 

♥

Hamnade i chocktillstånd när jag förstod att denna underbara människa var i andra sidan luren. Att hon ringde mig, det händer INTE ofta kan jag lova. Fick höra hennes röst i hela 75 minuter. HUR bra är inte det då? Underbart, är så underbart att höra din röst igen! Saknar så jag går sönder och älskar, oj vad jag älskar dig!

♥

 
Vart fan är respekten?

Kramas och pussas.

Skrattar och gråter.

Viskar och skriker.

Ger varandra kärlek.