Försöker stänga in det långt in. 

Försöker le så ofta jag kan, så mycket jag orkar.

Försöker vara som vanligt, men vad är vanligt?

Vanligt är när du är i mitt liv, levande, precis som du alltid varit.

Men nu är du tydligen inte levande, så jag vet inte längre vad vanligt är.

När jag väl lyckas slappna av så kommer tårarna, pressar tillbaka dom.

Fortsätter att låtsas som ingenting. Det är bäst så.

Vågar inte försöka förstå.