Det bleknar bort.
För varje dag som går så försvinner det mer och mer. Inte helt, det kommer alltid att finnas kvar där. Det kommer alltid att vara en påminnelse om vad som var. Om hur det var. En märklig saknad. För det är en saknad på något konstigt sätt. Man vill vara stark, visa att man kan. Men när pressen blir för stor, när det glada gör ont. Då slår saknaden igenom. Slår så hårt att man känner lugnet. Blundar och känner lugnet, det varma inombords. Men hur hårt det än slår omkull dig så är det inte värt det.