Räcker det någon gång? Finns det något stopp? Räcker det inte med att du är borta, att du aldrig mer kommer tillbaka. Att jag saknar dig varje dag? Räcker inte det? Jag klandrar mig själv varje dag. Borde ha väckt dig, borde ha förstått, borde ha.. ja jag borde så jävla mycket. Slåss mot mig själv, försöker intala mig själv att jag inte hade kunnat göra något. Men när jag ändå slåss med mig själv så kan jag väl lägga på den fina kommentaren jag fick idag "Du skulle ha låtit honom sova inne hos dig, då hade det nog aldrig hänt". Perfekt, helt jävla underbart. Ibland är det fan inte så konstigt att jag lever så som jag lever!