Har inte tänkt så, eller visst har jag tänkt så. Många gånger men jag har gömt det för mig själv. För att inte klandra mig själv. Men idag stod det så självklart. Varför gjorde jag ingenting? Varför lyssnade jag inte på min magkänsla? Varför väckte jag dig inte? Jag vet ju varför men jag ångrar mig varje sekund. Varför lät jag dig ta med dig pistolen när jag visste att du mådde dåligt? Jag lyssnade inte på orden du sa. Jag lyssnade inte på ditt Hejdå. Jag funderar varje dag på hur vårat liv hade sett ut idag. Och den ekande frågan om och om igen, Ångrade du dig? Hade jag kunnat ändra på det här? Fanns det något jag hade kunnat göra? Något jag hade kunnat säga för att få dig att stanna kvar? Det är en evig saknad. Räknade du med det när du tog beslutet att försvinna föralltid? Varje dag Andreas, varje jävla dag så saknar jag dig. Andra dagar mer. En del dagar vrider det sig i hela kroppen. Det gör så förbannat ont. Även om det inte var 1000 som fanns där runt om dig så var vi några få. Men vi älskade dig som ingen annan. Vi gav dig mer kärlek än jag kunnat föreställa mig. Din familj älskade dig, dom älskar dig fortfarande precis som jag. Dom fanns alltid där, hjälpte dig. Tog alltid emot dig. Du hade en helt underbar familj. Och jag är glad att jag har fått lära känna dom. Underbara människor. Förstår inte hur du kunde lämna dom. Förstår inte hur du kunde lämna mig heller. Ett löfte är ett löfte. Och vi lovade varandra! Jag önskar att du vore här. Du var helt enkelt jävligt bra. Kom och hälsa på mig snart, länge sen sist! Jag saknar dig ♥