Sex månader senare.. 

Saknar att kunna säga "vet du vad?". Jag vill berätta allt som har hänt senaste tiden för dig. Jag vill skratta med dig. När jag är ledsen så är det dig jag vill ha en kram av. När jag håller på att ge upp så behöver jag din hand som drar upp mig igen. Jag vill sitta på vårat café och snacka skit i flera timmar. Jag vill göra alla dom galna sakerna med dig vid min sida. Jag vill göra allt som vi brukade göra. Jag vill ha dig vid min sida resten av livet precis som vi lovade varandra. Jag vill dela allt med dig precis som vi gjorde. Så kan du förklara för mig varför du inte är här med mig?

Det var mycket enklare när allt var avstängt.

Det var också jävligt mycket enklare när du var här, fan ta dig! Det går framåt på något konstigt sätt så går det men vad fan hjälper det om jag tar fyra steg framåt när jag tar fem steg bakåt. Nä en paus, måste ha en paus. Måste få släppa allt ett tag, slippa känna allt. Har varit så skönt att bara få vara ett tag.. även om allt annat har varit där så har jag fått vara. Det är bara fett synd att det försvinner rätt snart. Borde vara tyst om allt. Om hur jag tänker, hur jag känner. Borde stänga av allt igen. 

 Idag skulle det ha varit din dag. Det är rätt sjukt att du faktiskt bara fyller 27 år, jag menar du hann inte ens uppleva din 27års dag. Det är inte okej! Men hur som så önskar jag att jag hade fått vara med dig och fira den. Jag önskar att jag fick vara med dig hela tiden. Det är tungt utan dig, men ändå så skrattar jag och låtsas som om allt är bra. Troligen för att det är så jävla mycket enklare att ha ett leende på läpparna och skratta. För ingen vet om det är sanningen, om jag skrattar för att jag tycker det är kul, om jag har ett leende på läpparna för att jag är glad. Skulle jag däremot gråta hela tiden så skulle folk se sanningen, se att jag saknar dig, att det är svårt och tungt utan dig, att den dagen du lämnade så gick en del av mig sönder. Då skulle alla se att jag inte riktigt är så glad som dom tror. Men Grattis på födelsedagen, hoppas det blir en underbar dag där uppe!

Det var fridfullt.

Du var hälften så liten men fortfarande var det du. Samma ansikte, samma tatueringar, samma underbara leende. Men du borde inte vara där, du var ju så liten, så smal. Du som alltid har älskat mat. Du hade till och med hår på huvudet. Det fick mig att skratta, du som hade panik om det var ett enda hårstrå men där stod du med hår och ditt vackra leende. Minns inte vad vi pratade om men det spelar absolut ingen roll, för du var där. Vi var vi igen. Jag mådde bra igen. Jag hoppas att vi ses inatt igen!

Det är lite läskigt hur någon kan lämna ens värld på ett ögonblick och sen vara borta för alltid. Och sen ska man liksom både hantera det och gå vidare. Man ska vara ledsen lika länge som blommor överlever och sen ska man kunna skämta och komma ihåg dom gamla tiderna. Gå tillbaka till jobbet, skratta, fortsätta vardagen precis som om det inte saknas något alls. Som om det aldrig har hänt. Men det har hänt, det är något som saknas, något stort som är borta. Det går inte att gå tillbaka till vardagen. Inte när människan som lämnade var en del av ens vardag. Det hade varit enkelt om man kunde låtsas som om det aldrig hade hänt, få slippa det som värker inuti en varje jävla dag. Men samtidigt så kan man inte låtsas när man blir påmind på något sätt varje dag om att någon man brydde sig om är borta. Jag är inte själv om att sakna dig. Och inte själv heller om att älska dig, även om jag aldrig sa det så hoppas jag att du vet att jag faktiskt älskar dig. Vet att du inte kommer tillbaka men jag önskar verkligen att du vore här. 

I've seen suicide, I knew people who took the wrong way.

So rest in peace to the people I knew, I know you can hear me.

I will be strong for all of us, do what they tell me that I can't do.

I'm gonna fight and never give up.

It's not for me, it's for all of us.

I see you when I see you, I love you. 

4 månader utan dig.

Först förnekade jag det och sen var jag arg, jag var så arg på dig (är det fortfarande). Och efter det blev jag rädd, rädd för hur fan jag skulle klara mig utan dig. Och ärligt talat så är det en tuff match varje dag att veta att det inte är med dig jag ska spendera min dag. Och skuld, skuldkänslor, kunde jag ha gjort något? Varför gjorde jag inget? Sen gick jag in i ett mörker, lyckades komma ur depressionen tror jag iaf. Och nu står jag här och ska försöka acceptera. Vet inte hur jag någonsin ska kunna acceptera att du inte är här, att du aldrig kommer att komma tillbaka. Spelar ingen roll hur mycket jag än önskar det för innerst inne så vet jag ju att du är där uppe bland dom andra som också försvann alldeles för tidigt. Men ändå så går det inte en enda dag utan att jag önskar att du vore här.