Inte det att dom andra inte har betytt något för mig för det har dom, det gör dom. Jag saknar dom varje dag. Men med dig var det något speciellt. Vi var ett team. Vi klarade allt eller ja, allt förutom det. Jag kan inte komma ihåg när jag senast kände mig så liten. Det gör ont, varje dag. Ibland är det bättre dagar och jag är riktigt glad att dom dagarna finns för annars vet jag inte hur jag skulle klara av dagar som den här. Jag har så många frågor till dig, tusentals faktiskt. Men jag vet att jag aldrig kommer få några svar. Jag saknar tryggheten jag kände med dig, hur du alltid fick mig att skratta, hur bra du fick mig att må, att du försökte förstå, att du alltid fanns där för mig. Jag saknar allt med dig. Det gör helt enkelt väldigt ont, kom tillbaka och ta bort det onda!

 
Vet inte om jag ska kalla det ironiskt eller lustigt eller bara jobbigt?
Försökte leta rätt på ett papper igår, hittade inte det utan breven som jag skrev till Anna. Breven som jag aldrig skickade, eller ja skulle jag skicka dom till himlen? Men hur som, så läste jag breven jag skrivit. Och i ett av dom stod det om dig gubben, om din första ö. Om hur rädd jag var, om hur arg och ledsen jag var på dig för att du gjorde så. Men också om hur glad jag var att du överlevde. Men det var då, även om det känns som om vi sågs igår så är det alldeles för länge sen nu. Men vi ses allihopa när jag kommer upp till er! 

Du vet att det är svårt utan dig va?
Ibland går det inte alls. Vet inte vart jag ska ta vägen eller var jag ska gömma mig. Om jag fick en önskan så vore det att du skulle komma tillbaka, att du aldrig skulle ha lämnat mig. Efter din första ö så försökte jag föreställa mig hur det skulle vara utan dig, men det gick inte. Det går fortfarande inte, jag vet inte hur jag ska gå vidare. Vet inte hur jag ska göra något alls. Kanske håller jag på att tappa greppet igen? Men ja, det löser sig väl?

Den älskade söndagen som ibland är full med ångest.

Jag är verkligen värdelös på att höra av mig till dom runt om mig. Jag som alltid tidigare var en jävel på det där att hålla kontakten... Jag har länge tänkt ringa min fostermamma och boka upp mig hemma hos dom. Men det har inte blivit.. Är mycket jag har tänkt göra länge men det blir aldrig av. Jag borde försöka packa upp mina flyttlådor men för det behöver jag köpa en byrå eller något så jag kan ha alla grejer i och för det behöver man pengar. Ja dom där jävla pengarna, alltid ett problem men jag gör ingenting utav det jag är alldeles för upptagen med att försöka bedöva. Har kommit på mig själv att jag gör nog det för att bedöva det som gör så jävla ont. Sysselsätta mig själv, göra vad som helst så länge jag trycker undan det onda. Jag tittar på mig själv och vet att jag har gått upp alldeles för mycket och att jag skulle må tiotusen gånger bättre om jag gick ner. MEN jag gör inget åt det, står bara där och tittar. Andra ser inte att jag är fucktup, att något stort saknas inom mig. För jag ler ju, jag skrattar ju. Och det är skönt att andra inte ser för jag orkar inte med en massa frågor. Orkar inte höra att det är länge sen nu. För det är inte länge sen för mig, det känns som om det vore igår varje dag jag vaknar upp. Andreas, jag saknar dig. 

Jag skulle berätta en helt annan sak. Men det slutade med att L visste allt. Jag har aldrig pratat om det, berättat för någon hur allt var. Orden bara flög ur mig men ändå så tog det så ont, varje ord tog emot. För det påminde om dig. Det påminde mig om att du inte är kvar. Jag hade gråten i halsen hela tiden men lyckades på något sätt hålla borta tårarna. Även om hela jag skrek inombords. Det hela slutade med att jag var helt yr, tung i huvudet och ett jävla tryck över bröstet och L hade ont i magen efter historien jag berättat.. Kort efter slog det mig att det är min historia, jag har upplevt all den där skiten som L bara fick magont av att höra på. Då tog det ännu lite ondare. Kan inte riktigt släppa att jag inte får träffa min bästa vän igen... Jag saknar dig!

Tänker inte ha dåligt samvete för att jag inte kom.

Hoppas du inte är allt för arg på mig för att jag inte kom.

Men ja, du förstår mig nog tror jag? 
Rädd för att det skulle vara fel människor, falska människor som började "bry" sig om dig först när du valde att lämna. Varken du eller jag tål dom människorna och ja.. eller egentligen handlar allt om att jag var rädd för att allt skulle komma för nära. Det onda som jag tryckt ner så långt skulle komma upp och att allt skulle göra så förbannat ont igen. Klarar inte det. Önskar att du vore här. Du skulle ha älskat min lägenhet! Förstår du? Jag har min EGNA lägenhet. Det går inte en enda dag utan att jag tänker på dig eller saknar dig.

Känner mig lite bortskämd som blir bjuden på grillat och extremt trevligt sällskap.

Var länge sen jag hade så trevligt som jag hade igår. Har säkert käkat för flera dagar framåt! Riktigt gott! Spelade kubb också och C fick sitt nya smeknamn CCC igår. Han och H förlorade mot oss tjejer, HA! Nä men jag vann en gång så jag är nöjd. Hade det verkligen väldigt bra och trevligt. Du hade gillat det väldigt mycket gubben! Så tack till er som gjorde gårkvällen till en av dom bästa kvällarna på länge! ♥