Du måste vara okej.

Du måste andas.

Hör av dig älskling!

Jag känner dig inte.
Rädslan för att släppa in någon är rätt stor ändå har jag märkt, vet inte vad det är. Varför jag gör som jag gör. Jag borde inte göra så men jag gör det ändå. Gång efter gång. Närheten får mig att stänga ute allt. Komma på anledningar, ursäkter. Dåliga ursäkter dessutom. Allt för att slippa. Det borde ju verkligen inte vara så. Tänk om jag släpper allt och låter allt ha sin egen gång, jag borde verkligen göra det. Men ändå så gör jag det inte, kanske är rädd för att tycka om eller för att såra någon igen. Tänk om jag skulle tycka om. Det handlar ju inte bara om en sak liksom. Det handlar om något större och jag vet inte om jag klarar av det. Jag vill ha det lätt, tråkigt nog. Orkar nog inte riktigt med allt det där som skulle krävas. Kanske är det därför? Eller så är det någon helt annan anledning. Orkar inte med när det blir för mycket, och det kanske är just det de har blivit.