Säg inte att jag inte kan för jag kan!

Försöker äta, kämpar ner den lilla mat jag gjort. Samma mat som jag åt igårkväll utan problem.. Men idag går det inte alls, har hållt på i 30 minuter nu med en liten skål mat.. Det växer bara i munnen för varje tugga jag tar. Sköljer ner det med lite vatten. Måste ju äta. Tvättar gör jag också. Men jag är klar med det.. så nu då? Påtal om annat så kan jag nästan slå vad om att Anna var och hälsade på mig idag. Det är sant! Jag lovar hon var här och lyssnade på Kalle med mig! Väldigt mysigt. Vet att jag också kommer radera det här inlägget om några dagar eller någon vecka. Men det gör ingenting. Absolut ingenting alls! Jaha nu då? .... Klä på sig kanske? Gå ut? Varför inte sätta sig på bussen och se vart man hamnar? Ja men gud vilken bra plan! 

Vaknar och får träffa den karl, livet är bra underbart ibland! 

Väntar till en bättre dag, då det kanske är sol ute. Då kanske jag orkar göra allt som behövs göra. Känns som att det är tusen saker jag bör göra men när jag väl tänker efter så kommer jag inte på en enda. Stressar omkring. Försöker hålla koll på alla tankar. Stannar upp ibland och ser mig omkring, men hur mycket jag än försöker titta så ser jag ingenting. Det är en stor jävla röra. Försöker städa upp den röran ibland men har inte riktigt kraften till det alla gånger. Gör kanske inte världens smartaste saker varje gång. Men även då intalar jag mig att allt löser sig. Det kan bara bli bättre. Men frågan är ju om det verkligen är så. Är lite av en mästare på att göra saker jag inte borde göra. Måste låta kroppen vila nu. Vet att det inte blir så men måste försöka iaf. Alldeles för många dagar på för kort tid. Men i all den här saknaden efter människor som inte är där jag vill att dom ska vara, här med mig! Så ler jag ändå. Ler åt det jag har här, människor som håller upp mig utan att ens veta om det. Dom är guld.