Underbar kväll. 

Gått runt i nt och gungat med fina människor, sovit med min älskade fru och snackat skit med Alex imorse. Hemma en sväng, duschat och käkat. Behövde käka, blev lite dåligt med det både igår och idag. Nu ska jag kolla på dh och vila lite så jag orkar med kvällens planer! :) 

Jag trivs.

Tre fjärdedelar + en är tillbaka och jag älskar det. Är som en riktigt rolig komedi alltihop. Underbart. Har saknat det här. Kan nästan inte bli bättre. Perfekt helt enkelt! 

Kalla mig dum men jag saknar det här! 

Det är lite läskigt hur någon kan lämna ens värld på ett ögonblick och sen vara borta för alltid. Och sen ska man liksom både hantera det och gå vidare. Man ska vara ledsen lika länge som blommor överlever och sen ska man kunna skämta och komma ihåg dom gamla tiderna. Gå tillbaka till jobbet, skratta, fortsätta vardagen precis som om det inte saknas något alls. Som om det aldrig har hänt. Men det har hänt, det är något som saknas, något stort som är borta. Det går inte att gå tillbaka till vardagen. Inte när människan som lämnade var en del av ens vardag. Det hade varit enkelt om man kunde låtsas som om det aldrig hade hänt, få slippa det som värker inuti en varje jävla dag. Men samtidigt så kan man inte låtsas när man blir påmind på något sätt varje dag om att någon man brydde sig om är borta. Jag är inte själv om att sakna dig. Och inte själv heller om att älska dig, även om jag aldrig sa det så hoppas jag att du vet att jag faktiskt älskar dig. Vet att du inte kommer tillbaka men jag önskar verkligen att du vore här. 

Måste bli en ändring.

Vill så gärna att jag ska hitta motivationen igen. Den var så jäkla bra förr. Det gick lite överstyr men det behöver det inte göra den här gången. Jag ska fan fixa det här nu. Behöver bara någon som skriker på mig lite då och då, och jag tror jag kan hitta någon som ställer upp på det. Ska ta och börja med en vit månad. Känner redan nu att det kanske kan bli lite svårt men fan det ska gå. Ska leta fram schema också, men den här gången får det inte gå överstyr. Det ska gå. Frågan är bara när börjar jag?

Jag har inte testat det igen.

Vågar inte ge bort det igen.

Men ändå så är jag rätt säker på att jag aldrig kommer

kunna älska en människa lika mycket som jag älskade dig.

Hur räddar man någon som inte vill bli räddad? 

Hur får man den någon att förstå att den har ingen aning om vad som kan vänta. Vad som finns bakom den dörren. Du har inte otur om du aldrig mer kommer att gå tillbaka, du har tur om du lyckas gå tillbaka genom den dörren. Lyckas gå tillbaka till livet. Hur gör man så att den någon inte ser kärleken i det? Hur gör man allt det utan att säga ett ord till någon?