Det är lite läskigt hur någon kan lämna ens värld på ett ögonblick och sen vara borta för alltid. Och sen ska man liksom både hantera det och gå vidare. Man ska vara ledsen lika länge som blommor överlever och sen ska man kunna skämta och komma ihåg dom gamla tiderna. Gå tillbaka till jobbet, skratta, fortsätta vardagen precis som om det inte saknas något alls. Som om det aldrig har hänt. Men det har hänt, det är något som saknas, något stort som är borta. Det går inte att gå tillbaka till vardagen. Inte när människan som lämnade var en del av ens vardag. Det hade varit enkelt om man kunde låtsas som om det aldrig hade hänt, få slippa det som värker inuti en varje jävla dag. Men samtidigt så kan man inte låtsas när man blir påmind på något sätt varje dag om att någon man brydde sig om är borta. Jag är inte själv om att sakna dig. Och inte själv heller om att älska dig, även om jag aldrig sa det så hoppas jag att du vet att jag faktiskt älskar dig. Vet att du inte kommer tillbaka men jag önskar verkligen att du vore här.