Det tar lite extra när det är för första gången på många år som jag verkligen kan säga det och stå för det. Ingen undanflykt för att dölja det som egentligen är, ingen lögn för någon annan eller för mig själv. Jag vet hur det är, jag vet hur fel allt kan bli. Jag vet att det kan bli väldigt skevt. Det blir lite väl mycket för alla någon gång. Men jag vet också att man kan sköta det snyggt. Egentligen det som är så farligt. Sköta det snyggt, på sidan om. Ingen skulle någonsin tro att du var där. Men när du väl har kommit därifrån. Bort, då helt plötsligt så är du klassad. Försöka klistra på ett leende och sitta snällt och höra hur människan mittemot kastar skit på dig. Hur människan dömer dig utan att ha en aning om hur det egentligen är. Hur du kämpar varje dag. Har inte en aning om hålet, om saknaden. Hela skiten gör mig bara så himla ledsen men mest besviken.