Det är inte smärtfritt att vara frisk. Ibland tränger saknaden igenom, för ibland saknar jag det. Det var en del av mig, mitt liv. Någon som jag trodde höll upp mig när jag ramlade, någon som tröstade mig när jag var ledsen, någon som fick mig att skratta och må bra. Men egentligen så gjorde den inget utav det där, bara så som det kändes. Men det är över nu. För sex månader sen låg jag och fosterställning och grät för det tog så ont alltihopa. Det var inte lätt, värken var förjävlig, drömmarna gjorde mig livrädd, sömn fanns inte med på listan och saknaden var enorm. Saknaden är där fortfarande men dagarna emellan dom dagarna där jag saknar är fler, många fler, och det blir bara fler och fler dagar emellan dom gångerna. Det är skönt alltihop ändå. Min karl är stolt över mig och jag är faktiskt lite stolt över mig själv jag med.